FANEROGAMER,FÖRÖKNING OCH VÄXT

Besvarad av Peter Ljungquist
Fråga: 
FANEROGAMER,FÖRÖKNING OCH VÄXTSÄTT, ELEMENTÄRT
Svar: 

Här är elementära fakta om Fanerogamer:

http://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/vaxter/frovaxterfanerogamer.70...

Så här skriver Nationalencyclopedin:

Sök NE Encyklopedi Svensk ordbok Engelsk ordbok fanerogamerfaneroga´mer (av grek. phanero´s 'synlig', 'uppenbar', 'tydlig' och ga´mos, eg.: 'äktenskap', 'bröllop'), fröväxter, spermatofyter, Spermato´phyta, tidigare urskild division växter med ca 250 000 arter. Fanerogamerna är den rikast differentierade gruppen av landväxter, och de skiljer sig från alla andra grupper genom att de flesta bildar blommor och framför allt genom att alla utvecklar frön; dessa bildas hos de gömfröiga växterna på blommornas fruktblad och hos de nakenfröiga på blad som kallas makrosporofyll (hos barrträden fröfjäll). Fröna kan vid mognaden sitta fritt exponerade eller omslutna av en fruktvägg. Fritt exponerade frön har nakenfröiga växter, gymnospermer, som omfattar grupperna fröormbunkar, cykadofyter, ginkgofyter, barrväxter och gnetofyter; frön omslutna av en fruktvägg har gömfröiga växter, angiospermer. De gömfröiga växterna utgör merparten av fanerogamerna - de nakenfröiga omfattar endast ca 600 nu levande arter.

En viss förvirring och skilda uppfattningar råder när det gäller vilken rang dessa grupper skall ha. Termen fanerogamer är numera oftast ett samlingsnamn för de ovan uppräknade grupperna, vilka därmed får rang av divisioner. De gömfröiga växterna kallas också blomväxter eller Anthophyta. I Linnés sexualsystem bildade fanerogamerna 23 klasser, medan det återstående i detta system var de s.k. kryptogamerna. Gränsen mellan fanerogamer och högre kryptogamer, dvs. ormbunksväxterna, är ej så skarp som man tidigare trodde; dock skiljer sig fanerogamerna, som ovan nämnts, från alla övriga växter genom sin förmåga att bilda frön.

De första fröväxterna på jorden uppträdde för ca 365 miljoner år sedan under devonperioden. Det rörde sig här om enkla nakenfröiga växter. Denna grupps fortsatta utveckling resulterade så småningom i ett kraftigt uppsving. Gruppen blev under karbonperioden (för 360-286 miljoner år sedan) allt vanligare och differentierades i flera grenar, av vilka en del numera är utdöda medan övriga är de ovan nämnda grupperna fröormbunkar, cykadofyter etc. De nakenfröiga växterna nådde sin rikaste utveckling under perm, trias, jura och krita (för ca 250-100 miljoner år sedan), då de tillsammans med ormbunksväxterna dominerade vegetationen. Under krita för ca 120-100 miljoner år sedan började de gömfröiga växternas explosionsartade utveckling, och dessa växter kom så småningom att helt dominera. Deras ursprung är dock fortfarande höljt i dunkel. Troligen har de uppkommit ur någon nu utdöd grupp av nakenfröiga växter, progymnospermer, men man har inte med någon större säkerhet kunnat peka ut en sådan grupp.

De gömfröiga växternas två undergrupper, enhjärtbladiga resp. tvåhjärtbladiga växter, har troligen utvecklats ur gemensamma stamformer med byggnadsdrag som man återfinner hos en del nu levande och som primitiva uppfattade växtfamiljer, t.ex. de tvåhjärtbladiga magnoliaväxterna, näckrosväxterna och ranunkelväxterna samt de enhjärtbladiga svaltingväxterna.

Fanerogamernas framgång hänger samman med just utvecklingen av fröet, en fortplantningskropp som tjänar växternas såväl överlevnad som fortbestånd. Fröet har ett skyddande skal, och innanför detta finns grodden (embryot) samt en mer eller mindre välutvecklad näringsvävnad, den s.k. frövitan (endospermet). Fanerogamernas spridning sker normalt med fröna, vilka är väl anpassade för detta genom sitt innehåll av grodd och näring. Deras framgång sammanhänger också med att de för sin befruktning inte behöver fritt vatten för hancellernas transport till ägget, i motsats till de tidigare, före fanerogamerna på jorden uppträdande landväxterna.

Fanerogamerna har i sin livscykel generationsväxling mellan en könlös generation, sporofyten, och en könlig, gametofyten. Sporofyten är den helt dominerande; det är den synliga växten, den som oftast är grön och assimilerar. Sporofyten bildar två slag av sporer, mikro- resp. makrosporer, vilka ger upphov till han- resp. hongametofyter. Innanför mikrosporens vägg utvecklas hangametofyten; mikrosporen blir ett pollenkorn, vilket med vindens, vattnets eller djurs hjälp förs till en pistill, som innehåller fröanlag, eller, hos de nakenfröiga, direkt till fröanlaget. I vart och ett av fröanlagen utvecklas samtidigt en hongametofyt (embryosäck) med äggcell. Pollenkornet levererar hankärnorna, oftast via en utväxande pollenslang, till äggcellerna. Dessa, som är den viktigaste delen av hongametofyten, befruktas av hankärnorna och utvecklas till embryon, vilka kommer att utgöra den centrala delen i de frön som nu bildas. Fröet sprider växten till nya växtplatser; spridningen sker vanligen med vind, vatten eller djur. Gametofytgenerationen har i samband med denna fröets spridningsanpassning kraftigt reducerats till fåcellighet och till att vara helt beroende av sporofyten för att få skydd och näring. Sporofytgenerationen har å andra sidan specialiserats för olika livsfunktioner, såsom assimilation och näringsupptagning.

Fanerogamerna räknas till den morfologiska organismgrupp som kallas stamväxter. De har en utvecklad stam, ibland kallad stjälk, strå eller stängel. Stammen har ledningssystem, dvs. xylem och floem, organ som leder vatten och näringsämnen. Stammen är förankrad med en rot; på stammen finns blad, ibland kallade barr, och hos de flesta de organ som kallas blommor, vilka består av stam- och bladvävnad.

Utseendemässigt varierar fanerogamerna alltifrån 100 m höga träd över buskar till små örter, de minsta endast ett par millimeter stora. Fanerogamer kan vara ett-, två- eller fleråriga. De kan ha upprätt växtsätt, men de kan också vara krypande eller vindande. Vissa blomväxter har ensamt sittande blommor, andra har mer eller mindre iögonfallande blomställningar; blomfärgerna varierar i alla tänkbara kulörer.

Fanerogamerna, som är den mest framgångsrika gruppen landväxter, finns över hela jorden. De påträffas i polartrakterna, såväl Arktis som Antarktis, de finns vid ekvatorn, på havsstränder, på alptoppar, i myrar och på hedar. Ett litet antal fanerogamer, 45 arter, lever i haven, medan ett större antal förekommer i sötvatten.

Ett mycket stort antal fanerogamer används som nyttoväxter. De kan användas till grönsaker, frukter, kryddor, stimulans, mediciner, spånad, virke, foder och prydnad. Man kan inte med säkerhet säga när människan började med s.k. kulturväxter, men vissa växter har odlats i åtminstone 4 000 år.

22 juni 2012 - 9:32